Statistiskt säkerställd?

Både i år och i fjol har jag med stor förväntan sett fram emot att SCB:s namnstatistik ska publiceras, vilket skedde för nån vecka sedan. Det jag har väntat på - förgäves skulle det visa sig - är att namnet Solveig överhuvudtaget ska finnas med i statistiken över nyföddas namn. För det krävs att minst tio barn får det som tilltalsnamn, något som inte har hänt hittills under de fjorton år som det finns statistik för.

Jag hade liksom tänkt att nu när vi har gett vår fantastiska dotter detta vackra namn så borde vi ju ha startat en trend? Men nej. Visserligen var ett kriterium när vi valde namnet att det inte skulle vara för vanligt, men man vill ju inte känna sig som ett ufo heller (det är inte som att vi är kändisar, deras barn brukar ju heta Månstråle och Äppelpaj och sånt).

Jag får väl erkänna att när jag först föreslog Solveig som namn för ett framtida barn sade Mikael att det lät som en tant. Själv hade jag träffat en liten flicka som hette så, annars hade kanske inte jag heller tänkt på det som ett "barnnamn". Men det där med namn går ju i cykler. Antalet personer som heter Solveig minskade mellan 2010 och 2011, från 12 613 till 12 381 (det fanns ingen statistik för 2012). Men om några år vänder det säkert! Då ska jag börja kalla mig trendsetter.

(Ja, jag gillar statistik. Nördigt värre.)

Totten kommer!

Jag är jämrans trött på julen nu! Vi kastade ut julgranen häromdan och inte ens Solveig var ledsen, hon som älskade granen ("u-an" som hon kallade den) och betraktade julbocken som en av sina bästa vänner. Men innan julgardinerna i köket plockas ner ska jag för ordningens skull lägga upp några julbilder här på bloggen. Jag har hur många stämningsbilder som helst på julgransprydnader (de är så tacksamma att fota eftersom de liksom inte rör på sig), men de ska jag bespara er... Istället får ni se när Solveig träffade tomten ("totte") för första gången!

Vem är det som kommer?

Det är tomten!

Solveig fick sitta i hans knä...

...och dessutom hade han med sig presenter! Vilken bra tomte!

Lucia-nostalgi

Å vad glad jag blev idag, när årets luciamorgon i SVT kom från Domkyrkan och min gamla kör! Nostalgin! Jag var med i Domkyrkans flickkör i mellan- och högstadiet. Julen var den bästa körtiden, med stämningen i kyrkan och alla vackra sånger. Allas favorit var "Betlehems stjärna" (Gläns över sjö och strand), det var alltid den som vi lade mest känsla i. Så verkar det vara fortfarande, lyssna gärna på hur fint flickkören sjunger den (ca 48 min in)! Jag får en liten tår i ögat...

Tomten ser dig

Hjälp! Jag har haft den gamla juldängan "Santa Claus is coming to town" fastklistrad på hjärnan som ett bokmärke med tomtemotiv de senaste dagarna, sedan jag hörde den på radion häromdan. Har ni tänkt på vad de egentligen sjunger i den låten? Det är ju skitobehagligt:

Oh! You better watch out,
You better not cry,
You better not pout,
I'm telling you why:

Santa Claus is coming to town!

He's making a list,
He's checking it twice,
He's gonna find out
who's naughty or nice.

Santa Claus is coming to town!

He sees you when you're sleeping,
He knows when you're awake.
He knows when you've been bad or good,
So be good for goodness sake! 

Slutsats: Tomten övervakar dig oavsett om du sover eller är vaken. Han gör det för att ta reda på om du är snäll eller stygg. Om du är stygg skriver han upp det på sin lista, han har en lista över alla dåliga barn som han kontrollerar noga. Nu är Tomten på väg hit, men hur rädd du än blir får du inte gråta... Var snäll, för Guds skull!

Julungen

Nu har vi äntligen gjort vår plikt som föräldrar och beställt julkort med bild på barnet. Det svåra var bara att få nämnda barn att sitta stilla och le tillräckligt länge för att åstadkomma en bra bild. Det är alldeles för mycket som ska stämma. Jag tog ett gäng oskarpa bilder där hon ler och ett gäng skarpa bilder där hon inte ler/håller en julbock framför ansiktet. Nåja, till slut fick vi till det.

"Le? Jag? Skulle inte tro det!" (NEJ, detta är inte julkortet.)

Vinterns baksida

Jag tycker om många saker med vintern, det gör jag. Julen, skidorna, glittrande snö. Men något som jag inte tycker om, det är att vintern får mig att må sämre. Under november till februari är jag mer stressad och irriterad än annars och dessutom får jag sämre självförtroende. Det är inte så pass illa att det kan kallas för en depression, men tillräckligt för att det ska påverka mig i vardagen.

Det är väl mörkret som gör det. Men det är faktiskt ganska skönt att veta att det händer varje år - och att det kommer att gå över.

Undantaget som bekräftar regeln är dock den vintern då jag mådde riktigt bra mest hela tiden (åtminstone psykiskt). Det var när jag var gravid. Jag måste ha fått en hormonchock eller nåt. Så ja, där har vi väl lösningen på problemet då. En unge per år fram till klimakteriet!

Eller. Jag kanske ska börja träna istället. Det sägs ju ska vara bra.

Eller flytta till Söderhavet. (Men där kan man ju inte åka skidor.)

Chefsprinsessan

På Konsum i eftermiddags:

Man i övre medelåldern lutar sig fram mot Solveig med stort leende.

Man: Är det du som är chefen?
Solveig: --- (tveksamt ansiktsuttryck)
Man: Är det du som är direktör?
Solveig: --- (fortfarande tveksam)
Jag: Jadu... (obekvämt leende)
Man: Ja, det är du som är chefen! (Till mig:) Vad heter han?
Jag: Hon heter Solveig.
Man: Oj, förlåt, det är inte så lätt att se!
Jag: Nej, men det gör inget...
Man (till Solveig): Förlåt, förlåt, du är en prinsessa!
Jag: Hon kan väl vara chef ändå?
Man: --- (misstänksam blick, går därifrån)

Sol i sinne

Seriöst, har ni sett något finare? För det har inte jag!

Glad onge.

Full koncentration på klossarna.

Jag och min tjej!

Orkidéerna

Jag tänkte idag att jag skulle skryta lite på bloggen om blomsterprakten i mitt fönster, när nästan alla orkidéer blommar samtidigt. Så jag tog några bilder. Men, let's face it, bilder på blommor är oftast inte så himlarns skoj - det krävs liksom någon liten insekt eller nåt för att bilden ska bli spännande. Nu hade jag inte någon insekt på lager, men jag har i alla fall redigerat några av bilderna lite (medelst färgreduktion) för att piffa till dem...

Voilà!

   

Spetskompetens

Idag är jag med i ÖP, både i papperstidningen och på nätet, om den grav som Jamtli undersökte lite tidigare i höstas. (Jag har skrivit om graven tidigare, men inte efter utgrävningen.) I tidningen intervjuar de också Ulla som var med och hittade en jättefin spjutspets och visade den för oss på museet, vilket ledde till att vi åkte dit och undersökte platsen så småningom. Det var en rolig grävning! Fynden som vi gjorde är verkligen fina och många av föremålen är väldigt välbevarade.

Det blir ju alltid småfel i tidningsartiklar, vilket är förståeligt. Men det kliar liksom ändå i kroppen på mig när jag ser en bild på mig själv där det står att jag håller upp en pilspets, fast det är en spjutspets jag håller i (och tvärtom)! I rubriken står det också pilspets istället för spjutspets. Jag inser ju att de flesta inte ser skillnad, men ändå. Jag ser skillnad.

Att det sedan automatiskt kommer ilskna nätkommentarer så fort man talar om tidig samisk historia i Jämtland är ett annat, sorgligare kapitel.


Uppdatering: Ja just det! Aftonbladet gjorde en liten notis om det hela också! Lite skojfriskt sådär... Men det handlar trots allt om ett dass, och jag har väl gjort mig skyldig till en och annan lustighet på ämnet själv. Man vill ju inte kasta sten i uthus. Heh.

Uppdatering 2: Nu har jag skrivit en kommentar till artikeln i ÖP om någon skulle vara intresserad av ett lite längre resonemang kring etnicitet...

Det blev ju värsta grejen det här, chefen fick vara med i P4 och prata med Lotta Bromé och allt. De ville egentligen prata med mig, såklart, men jag var ju föräldraledig. Moahaha.